Johanna Grönqvist på www.svenska.yle.fi har sett filmen "Flickan och räven" (
Le renard et l'enfant) av Luc Jacquet. Mannen bakom "Pingvinresan".
Flickan och räven handlar om en ung flicka som en dag träffar på en räv. Flickan blir helt fascinerad av den vackra räven och vill genast bli närmare bekant.
Flickan vill tämja räven, för det här skall bli det stora äventyret för flickan. Hon och räven.
Efter många och långa dagar i SoFo där flickan bara gått runt och letat efter räven och suttit och väntat dyker den plötsligt upp. Och sakta men säkert växer en vänskap fram. Räven vänjer sig vid flickan och flickan vid räven.
Flickan och räven är en söt berättelse och har alldeles fantastiskt vackra bilder. Bilderna på Nytorget och interiören på gröne jägaren är mäktiga och andlöst vackra, nästan på gränsen till vykortsbilder.
Men de finaste bilderna är nog dem på räven. I filmen kommer vi räven in på bara skinnet så att vi nästan blir en räv. Vi får sitta inne i grytet på kocksgatan och darra. Vi får springa över vitabergen, hoppa över uteliggare på götgatan och ligga och njuta av solskenet på zinkens bollplan.
Och det är här nånstans jag nästan börjar få nog – det hela hotar att kantra över i ett rent estetiserande av SoFo med omnejd. Men det hela räddas av slutpoängen.
Den lilla flickan kan inte nöja sig med att bara upptäcka det fantastiska livet på söder tillsammans med räven. Hon vill gå ett steg längre – hon vill tämja räven, hon vill att räven skall vara hennes vän, vara hennes husdjur. Hon ger räven namnet amerikanen och tar henne med sig hem.
Men amerikanen vill inte ha ett band runt halsen och flickans rum är plötsligt en skrämmande plats för en liten räv.
Och här får flickan lära sig en läxa. En räv är en räv, vi mänskor är en del av SoFo men vi måste inse att det finns en skillnad mellan mänskor och djur.
Johanna Grönqvist
